Hur bör svenska som andraspråksundervisningen bedrivas, inom klassens ram eller som separat undervisning?

Vi kan börja med att omformulera frågan till:

  • Hur ska undervisning utformas för att de elever som har behov av undervisning i svenska som andraspråk har störst möjligheter att få stöttning i sin andraspråksutveckling?

Eller:

  • Vad har betydelse för att elever som har svenska som andraspråk genom undervisning ska kunna få maximal stöttning i sin andraspråksutveckling?

Svaret på den senare frågan måste till att börja med vara: Möjligheter att få delta i språkligt utmanande och utvecklande aktiviteter och att i dessa aktiviteter få vara språkligt aktiv.

Undervisning inom klassens ram

Att undervisa i svenska som andraspråk ”separat” kanske var det som avsågs med  skrivningen i Skolförordningen  (2011:185, 5.kap §14) om att undervisning i svenska som andraspråk ska anordnas om det ”behövs”.  Svenska som andraspråk ersätter för dessa elever ämnet svenska. Det räcker inte med att man är andraspråkstalare för att få betyg i svenska som andaspråk, utan man ska ha haft undervisning i ämnet i fråga. Så placering av andraspråkstalande elever ”inom klassens ram” förutsätter att läraren så att säga undervisar i två ämnen parallellt.

Om en lärare i klassrummet både har elever som har behov av undervisning i svenska som andraspråk och elever som har svenska som förstaspråk (modersmål) och som behöver utveckla sin svenska – krävs det att läraren kan planera och organisera sin undervisning så att båda grupperna av elever får den språkutveckling som kursplanerna anger. Flera faktorer har betydelse för att läraren ska klara av att skapa lärandemiljöer för båda grupperna av elever:

  1. Att läraren utöver kunskaper om vad som gynnar språk-läs-skrivutveckling för förstaspråkstalande elever också har kunskaper om vad som är viktigt vad gäller språk-läs-skrivutveckling för andraspråkstalande elever.
  2. Att läraren kan planera aktiviteter där alla elever är aktiva och kommunicerar och genom undervisningen får möjlighet att utvecklas utifrån sina behov av språkutveckling. Detta i sin tur är inte bara avhängigt av lärarens kompetens utan också om klasstorlek och heterogenitet i klassen i övrigt vad gäller språklig utvecklingsnivå.

Risken med att integrera elever med behov av stöttning i sin andraspråksutveckling i svenskundervisningen är att dessa elever lätt hamnar i en passiv roll och får för enkla uppgifter i förhållande till sitt behov av språklig utveckling. Andraspråkstalande elever är tyvärr ofta tysta och deltar i mindre utsträckning aktivt i gruppaktiviteter när de har undervisning i helklass. De aktiviteter och uppgifter som utförs är av naturliga skäl svårare för elever med svenska som andraspråk och läraren måste hantera detta underläge och vara medveten om vad det vill säga att inte förstå, inte veta och att alltid riskera att uttrycka sig ”fel”. Med andra ord kan andraspråkstalande elever i svenskundervisningen visserligen vara kroppsligt integrerade, men isoleras på grund av att de inte har samma färdigheter eller mod att uttrycka sig som sina förstaspråkstalande kamrater.

Om eleverna har olika språkliga nivåer och olika språkliga behov och läraren inte klarar av att skapa en undervisning där alla elever har möjlighet att lära utifrån sina förutsättningar, brukar resultatet bli att elever med svenska som förstaspråk på åldersadekvat nivå blir understimulerade och/eller att elever med svenska som andraspråk passiveras och får sitta och göra ”fyller-i-övningar” utan möjlighet att delta i de stimulerande och utvecklande aktiviteter som resten av klassen håller på med. Andraspråkstalande elevers behov av språkutveckling innebär inte att de ska få allt för enkla uppgifter, utan att de ska få stöttning i att utföra krävande och avancerade uppgifter för att på så vis gå framåt i sin språkutveckling. Läraren måste alltså få med dem i aktiviteterna och klara av att stötta dem så att de kan delta utifrån sina förutsättningar.

Separat undervisning

Risken som många pekat på med undervisning i ämnet svenska som andraspråk ”separat” är att eleverna stagnerar i sin språkutveckling därför att de inte får den stimulans som interaktion med förstaspråkstalande elever innebär. Eleverna riskerar att gå miste om de stimulerande utmaningar som lektioner i svenska tillsammans med svenskspråkiga elever skulle kunna innebära. Man brukar tänka sig att andraspråkstalande elever då får läsa ”samma” texter och göra ”samma” övningar som förstaspråkstalande elever och får alltså utmaningar som för dem framåt. Särskilt tydligt blir denna risk för understimulering och stagnation när det handlar om andraspråkstalande med god studiebegåvning eller med avancerade skolkunskaper från hemlandet.

Om man har få elever som undervisas i svenska som andraspråk kan fördelen med en ”separat” undervisning innebära att eleverna får möjlighet att studera i mindre grupper. De kan i en mindre grupp få mer individualiserad undervisning och framför allt möjligheter att interagera och rikare tillfällen till att uttrycka sig muntligt och skriftligt. Men även i en större svenska som andraspråksgrupp kan eleverna våga ta risker och våga uttrycka sig utan att riskera att hamna i ett underläge gentemot kamraterna. Det är av oerhörd vikt att elever som läser svenska som andraspråk i separat grupp också där får utmaningar och stimuleras att uttrycka sig på allt mer avancerade nivåer. Den separata undervisningen får inte innebära att eleverna får förenklad undervisning utan några utmaningar och krav. Därför är det viktigt att de lärare som undervisar i svenska som andraspråk får utbildning och möjligheter till kontinuerlig kompetensutveckling så att de har möjlighet att utforma en maximalt stimulerande andraspråksutvecklande undervisning för de elever som de för tillfället undervisar.

Inte en allmän fråga om undervisningsform utan en fråga om individuella elevers behov och förutsättningar

Det finns en viktig faktor att ta med i beräkningen när man diskuterar undervisning för elever med svenska som andraspråk: Heterogeniteten bland andraspråkstalande elever. De kommer från olika länder och skolsystem, har olika förstaspråk, olika grad av skolgång och lever i olika sociala förhållanden.

Beslut om separat undervisning eller integrerad undervisning handlar egentligen om den individuella elevens förutsättningar. En del nyanlända elever har en skolbakgrund som innebär att de ligger på nivåer som är under eller över de nivåer som jämnåriga svenska elever har.  Elever med goda skolkunskaper och gott självförtroende i jämförelse med svenska elever kanske ”har råd” att inte hänga med i skolundervisningen under något år och kan därför snabbt placeras i undervisning tillsammans med förstaspråkstalande elever. De kanske till och med behöver dessa utmaningar för att inte blir frustrerade och tycka att de hamnat i undervisning under sin nivå.

För elever med eftersatt skolgång blir däremot integrerad undervisning i svenska och svenska som andraspråk ofta en ineffektiv undervisningsform. De ställs inför oöverstigliga utmaningar och ger lätt upp, varför deras inlärning helt avstannar vilket riskerar att befästa en föreställning hos dem (och kanske också läraren) att de inte har någon inlärningsförmåga.  Även om eleven inte har eftersatt skolgång utan helt enkelt är normalt studievan med normala skolkunskaper ska man komma ihåg att det är en mycket stor utmaning att våga delta och vara aktiv i helklassundervisning på ett språk som man ännu inte behärskar.

Så för att återkomma till frågan om vad som bäst gynnar elevernas språkutveckling – så kanske det inte är en fråga om undervisningsform utan om vilka möjligheter det finns för varje andraspråkstalande elev att få de utmaningar och den stöttning som just den eleven behöver. Det är alltså inte en fråga om undervisningsform utan snarare om bedömning av vad skolan kan erbjuda individuella elever som undervisning utifrån elevernas egna förutsättningar.