En bild på Ivana Eklund
Ivana Eklund - Föreläsare, författare och sfi-lärare

Ivana har mångårig erfarenhet av att arbeta digitalt i undervisningen inom sfi, och en stor del av vårt samtal kommer att handla om vilka hinder och möjligheter som lärare har i sin vardag. Hon menar att en grund i det digitala utvecklingsarbetet är en fungerande och välkänd digitaliseringsplan. Det är också något som poängteras i den nationella digitaliseringsstrategin där ansvarsfördelningen är tydlig. – Om eleverna ska kunna utveckla sin digitala kompetens som det står i  kunskapskraven, så måste lärarna ha förutsättningar för att undervisa på det sättet. Och för att rektorerna ska kunna leda digitaliseringsarbetet måste huvudmannen ge dem rätt förutsättningar. I förlängningen är det ett statligt ansvar; det är en kedja där varje länk är beroende av den föregående, säger Ivana. En digitaliseringsplan sänder en viktig signal till verksamheten att digitaliseringen är ett prioriterat område. I Digital kompetens för sfi-lärare - Vad innebär vuxenutbildningens digitalisering? skriver Annsofie Thörnroth Engborg och Ivana Eklund:

Genom en tydlig plan och systematiskt kvalitetsarbete skapas tillfällen för återkoppling mellan elev och lärare, lärare och lärare samt lärare och rektorer. Mät både hårda och mjuka värden för att se hur arbetet fortlöper och vilka justeringar som behövs för att digitala inslag ska vara relevanta, användbara och utvecklande. (Annsofie Thörnroth Engborg och Ivana Eklund. Digital kompetens för sfi-lärare: Vad innebär vuxenutbildningens digitalisering? 2018. s. 115)

Utan en digitaliseringsplan  ökar risken att ansvaret för digitalisering läggs på enskilda, engagerade lärare, eldsjälar, vilket framkommer i många av kommentarerna i enkäten. En digitaliseringsplan ger förutsättningar för att den digitala utvecklingen blir en del av det systematiska kvalitetsarbetet.

Om en väl fungerande digitaliseringsplan är en av hörnstenarna i ett digitaliseringsarbete så är undanröjandet av onödiga hinder för lärarna en annan. Detta är något som Ivana återkommer till flera gånger under intervjun. Bland enkätsvaren framkommer hinder på olika nivåer.  Att som lärare ha tillgång till en dator, bärbar eller stationär, är en absolut basförutsättning, säger Ivana med eftertryck.

NC:s enkät visar också att så gott som alla svarande har tillgång till en egen dator. Men det räcker inte, menar Ivana, utan även en surfplatta bör vara en del av den utbyggda infrastrukturen eftersom en dator och en surfplatta fyller olika behov i undervisningen. Med hjälp av en surfplatta har läraren fler möjligheter att flippa klassrummet, skapa visualiseringar, skapa eget material och kanske spela in eleverna i syfte att ge en effektivare återkoppling.

Ivana understryker att om eleverna har tillgång till surfplattor, måste även varje lärare ha en egen. Att vara hänvisad till att vid behov använda en enhet från en uppsättning av elevsurfplattor är fel. Som lärare har du allmänhet tillgång till ett lärarkonto som innebär utökade behörigheter i appar och digitala läromedel. Om du glömmer att logga ut från ditt lärarkonto på en elevplatta och någon obehörig kommer åt det kan det orsaka problem både för lärare och elever. Det kan dessutom vara riskabelt utifrån integritetssynpunkt  i och med att en lärare på sina konton kan ha tillgång till elevernas personliga uppgifter. Med en sådan lösning riskerar användningen av surfplattorna att bli ett hinder för läraren snarare än en tillgång.

Ett fokusområde i den nationella digitaliseringsplanen är likvärdig tillgång och användning av digitala verktyg. Ivana konstaterar utifrån svaren i enkäten att vi ännu är långt ifrån det målet inom vuxenutbildningen. Det vanligaste svaret i enkäten är att eleverna till viss del har tillgång till dator eller surfplatta. Detta är en bild som Ivana känner igen och det kan innebära olika saker. I vissa fall finns en uppsättning med fungerande enheter som inte räcker till alla elever eller så är det en uppsättning som räcker till alla men där enheterna är i så dåligt skick att lärarna väljer att avstå. Ibland är bokningssystemet för krångligt. En lärare i enkäten vittnar också om att datorerna måste bäras mellan klassrummen vilket naturligtvis inte är acceptabelt.

Vissa lärare har i enkäten uppgett att de har tillgång till elevdatorer kanske en till två gånger i veckan. Det, menar Ivana, är inte en hållbar lösning. Den lärare som bara har sporadisk tillgång till elevverktyg kan inte förändra sin undervisning i grunden. Ofta ser Ivana att lärare i liknande situationer nöjer sig med att låta eleverna arbeta med ordbehandling, ett digitalt läromedel eller någon hemsida för språkinlärning. Det är naturligtvis inte något fel i sig att arbeta på det sättet, men det leder inte till att den digitala kompetensen utvecklas nämnvärt och undervisningen blir heller inte digitaliserad. Läraren måste självklart kunna plocka in verktygen när de behövs i undervisningen, bl.a. för att kunna jobba med vuxenrelevant och användbart innehåll. Det innebär att varje lärare bör ha tillgång till en klassrumsuppsättning.  Det är i det kontinuerliga arbetet, när de digitala verktygen blir en naturlig del av den dagliga undervisningen och det dagliga lärandet, som en utveckling kan ske, förklarar Ivana.

I genomsnitt hälften av de lärare som har svarat på vår enkät uppger också att elevdatorerna är äldre än tre år. En risk med det menar Ivana, är att undervisningen inte blir ändamålsenlig. Äldre datorer kan ibland inte hantera ny programvara och vissa skolor använder också föråldrade webbläsare som helt utesluter användning av många verktyg. Allt detta är exempel på hinder för undervisningen som försvårar eller omöjliggör vissa arbetsformer. Ivana nämner bland annat individuellt skrivande och läs- och skrivstöd till exempel i form av talsyntes och skrivstöd. Eller när lärare vill arbeta formativt med responsverktyg, då krävs det att varje elev kan leverera ett enskilt svar. Det kan också bli ett logistiskt problem som kan vara stressande för läraren. Om bara tre fjärdedelar av klassen har tillgång till en digital enhet uppstår frågan vad resten av eleverna ska göra, och när och hur ska man byta verktyg.

För att verktygen ska blir en tillgång i undervisningen snarare än ett hinder är det också viktigt att det finns både tekniskt och pedagogiskt stöd till lärarna på en skola. Och här är tillgängligheten en viktig aspekt. Det måste funka, säger Ivana allvarligt. Jag ska inte behöva skriva mejl eller en åtgärdsansökan och sedan vänta i två veckor på att någon kommer och åtgärdar mitt problem. Detta är en del av basen i den grundläggande digitaliseringsprocessen och det får inte vara krångligt vare sig för läraren eller eleverna att använda resurserna.

Att undanröja onödiga hinder är en av de viktigaste prioriteringarna i starten av ett digitaliseringsarbete. Ett råd som Ivana vill ge är att lista alla hinder som man kan upptäcka i verksamheten och börja diskutera hur man kan åtgärda dem samt vems ansvar det ska vara. Tillsammans med en kartläggning av nuläget och den egna kompetensen kan detta vara startpunkten för en digitaliseringplan.

Många som har svarat på enkäten uppger att de inte har erbjudits fortbildning under det senaste året. Det är mycket beklagligt, menar Ivana. Skolverket använder begreppet adekvat digital kompetens vilket speglar att behovet hela tiden förändras. Det jag kan idag kanske inte räcker imorgon eftersom tekniken hela tiden utvecklas och ställer nya krav på oss användare. Det innebär att fortbildningsbehovet hela tiden kvarstår och det finns en fara i att tro att man redan är “färdig” med sin digitala utvecklingsprocess.

En digital transformation sker i olika steg, förklarar Ivana, där den första gradens förändring innebär att man gör samma saker som förut men med nya verktyg. Lärare kastar ut overhead-apparaten och visar istället scannade dokument med hjälp av dator och projektor. Denna process är avslutad på många skolor, men det innebär inte att man kan slå sig till ro. Det som måste ske idag är den digitala transformationen, alltså en förändring av andra graden. Först då börjar man förändra arbetsformer, vilket innebär att man börjar undervisa på ett nytt sätt, med nya metoder som tidigare inte var tillgängliga. Detta är ett arbete som man i princip aldrig kan bli färdig med, i och med att den tekniska utvecklingen i vår omvärld ständigt pågår och ställer nya krav på våra kunskaper och färdigheter.

En annan viktig fråga som framkommer i enkäten är vad som ska ingå i elevernas digitala kompetens. Många lärare känner sig osäkra här, men många gånger är det mest effektiva du kan göra som lärare att utgå från dig själv, säger Ivana med ett leende. Ställ dig frågan vad du själv har för digitala aktiviteter i vardagen under en vanlig vecka. Eftersom våra elever är vuxna så behöver de ofta samma saker. Det handlar alltså om att kunna söka och hantera information, kunna ordbehandling, mejl, sociala medier och boka saker och så vidare. De vardagliga sakerna helt enkelt, fortsätter Ivana.

Innehållet i undervisningen ska vara vuxenrelevant, användbart och röra sig inom domänerna vardagsliv, samhällsliv, arbetsliv och studier. Det är det som ger ramarna för undervisningen och det är där man som lärare kan hitta målen med undervisningen. Inom varje arbetsområde som man arbetar inom ska man försöka lägga in webb-baserade aktiviteter som eleverna kommer att behöva hantera i sina egna liv.

Ivana föreslår att läraren kan göra det till en vana att göra sökningar på internet och kanske jobba med någon hemsida som är relevant för arbetsområdet för att eleverna steg för steg ska lära sig att hantera internetsökningar och utveckla sin digitala litteracitet. Detta är något som man kan göra mycket tidigt, redan på A-kursen. – Man kan till exempel göra en sökning på Eskilstuna och invånare, om jag nu bor i Eskilstuna, för att ta reda på hur många invånare det finns. Då kommer resultatet ganska högt upp. Det är en enkel siffra, förklarar Ivana.

Många gånger kan det vara så att om en organisation har en låg grad av digitalisering så fokuserar man på de rent tekniska kunskaperna. Daniela Darkmans forskningsstudie av hur sfi-lärare jobbar med utveckling av elevernas digitala kompetens visar att det finns tydliga skillnader mellan målen i styrdokumenten och hur sfi-lärare definierar och integrerar digital kompetens i sin undervisning. NCs enkätundersökning visar dessutom att förutsättningarna för lärare inom vuxenutbildning att arbeta med utveckling av digital kompetens kan skilja sig åt mellan olika anordnare.

Det gäller att hitta rätt utmaningar på varje nivå. Kanske upplever man som lärare att vissa elever kan lika mycket, eller mer, än vad man själv kan. Men här behöver vi skilja på två olika saker, förklarar Ivana. Att kunna använda internet och söka på olika saker, det är en sak. Men enligt kunskapskraven och läroplanen för vuxenutbildningen ska eleverna lära sig att använda tekniken för sitt eget lärande. Bara för att en elev kan använda verktygen rent tekniskt så innebär det inte per automatik att eleven kan använda tekniken för sitt eget lärande, så att tekniken underlättar och effektiviserar vad och hur man lär sig. Även den som har tillägnat sig betydande tekniska kunskaper kan behöva utveckla den digitala och kritiska litteraciteten. Det är viktigt att fråga sig hur tekniken fungerar ihop med lärandet så att lärandet blir bättre och djupare. Vi måste lyfta pedagogiken som en viktig del i skolans digitaliseringsprocess.